Satte mig på verandan ikväll. Vindstilla och knäpptyst.
Efter en stund så exploderade tystnaden i vindbrus och träden böjde sig vänligt för vinden.
Regndropparna slog mig i huvudet och åskmuller berättade att jag inte var ensam i byn.
Lika snabbt som det kom blev det tyst igen. Hörde ett prassel i gruset vid boden och såg en groda hoppa förbi i ljuset från lampan vid ytterdörren.
Den smekande vinden försvann och jag var återigen ensam där jag satt.
Himlen var röd neråt stan och stjärnorna började att visa sig.
Frugan och grabben sover båda tungt och jag drar ett par djupa andetag.
En fladdermus sveper förbi mitt huvud och försvinner i det dunkla mörkret.
Ett skri från en fågel väcker tystnaden och det är då som jag inser att klockan måste vara mycket.
'Dags att lägga sig till ro och låta morgondagen få sin tid.

Sov gott.

// D