Jag har haft ett par turbulenta dagar nu. På jobbet är det fullt upp och det rullar på som tusan.
Nytt kvartal och nya tag. Min roll som gruppledare visar sig innehålla både bra och obra ting.
Det som kanske inte är bra är planeringer från kontoret och deras tänk gentemot mitt.
Och det blir alltid jag som "fixar" samt löser alla akutbekymmer.

Har personalansvar och sitter på "två" stolar då det gäller kunder.
De flesta i min närhet trivs och då det är bekymmer och det är sura miner så pekar det nästan alltid mot kontoret.
Idag kom en bil uppkörandes mot grindarna och där inne i dunklet satt nån och viftade med ett inpasseringsbevis.
Jag tände skylten -visa legitimation- utan resultat. Mannen i bilen vägrade att kliva ur bilen.
Jag smuttade på kaffet och tog tiden. Två minuter senare slänger han i backen på bilen och rivstartar till besöksrutan för att sedan kliva med stora kliv till mig.

Hans enda ord var: Har du fel på synen eller?????

Mitt så annars två meter och 125kg lugna jag förvandlades i en hast till nej nu djävlar.
Jag klev ut till honom på trappan och förklarade VEM som bestämmer på området och VAD som gäller här!
Likaså förklarade jag MIN roll i säkerhetsarbetet inom området.
Jag avslutade mitt fragdasprutande utryck med: OCH OM DU INTE LÄGGER AV MED DIN DJÄVLA ATTITYD OCH DITT FÖRBANNADE BETEENDE SÅ HAR DU FANIMIG INTE HÄR ATT GÖRA!

Så hur ska du ha det undrade jag med en darrande underläpp?
Den slipsklädde idioten backade och nickade jakande mot mig och satte sig i bilen.
Och det var här någonstans som jag insåg hur nära det var att jag klev över gränsen. Gränsen till det okända. Då allt rämmnar.

Och nästa gång han kommer så tänds skylten igen:)
Så from nu tänker jag inte ta skit VARKEN från de under mig eller tfrån de ÖVER mig.
Är trött på det. DET är fan inte mitt fel att saker inte är som alla önskar.


// D