Sitter och funderar på min Amazing som står helt nedplockad ute i snöyran.
Köpte henne för att hon skulle gå som bruksbil med mig vid ratten.
Efter inköpet körde jag henne ett par veckor men sedan var det inte roligt längre!!!
Varför?
Så jag bestämde mig för att demontera allt och inget.
Sagt och gjort , hon plockades ned i molekyler och lagrades i min källare.
Nu efter två år upptäckte jag henne där ute i snön. Röd och fin.
Varför körde jag henne inte mer? Kärleken till henne är komplicerad.
Jag har en annan Volvo som går som tåget. Men Min riktiga kärlek bryr jag mig inte om , eller?
Stod och tittade på henne nyss i snöyran. Skärmarna är borta och motorn står på en pall bredvid karossen.
Varför kämpar jag inte för min kära Amazing. Har vardagen dragit mig vid näsan med sin nyckfulla lurighet. Har min nuvarande Volvo förvridigt min hjärna såpass att jag helt enkelt har glömt min riktlgt stora kärlek?

Jag stiger upp varje morgon och går ut till min Volvo och kör till jobbet utan en enda tanke på min Amazing som står på andra sida om huset. Det är först ikväll som jag inser att jag älskar henne mer är jag tidigare trott.
Det är ganska enkelt att luta sig tillbaka i ett förhållande och bara låta naturen ha sing gång.
Men gräset är inte alltid grönare på andra sidan huset.
Nu skall jag tillbringa natten åt att skriva lovord och hyllningstexter åt min Amazin så hon förstår att hon är ihågkommen och omtyckt.
Man tar för mycket för givet i dagens stressade samhälle.
Så nu skall här bli bot och bättring. Skalet skall sminkas och kromet skall putsas.
Hon skall få känna sig värdig att kallas Amazing en gång för alla. Man skall inte bry sig om vad andra tycker och tänker. Det är es egna tankar och känslor som skapar livets spelregler.

Så nu skall hon få gå på balen på slottet. Utan skrik och jäkt.
Ståtlig som bara hon kan bli kommer hon att glida runt på galapremiären med glans i kromet.

Och min "gamla"Volvo" kommer att backa undan med skam i blicken för denna vackra skapelse som bara för ett tag sedan stod där helt ensam och övergiven. Svek är en hemsk känsla. Men är man bara stark nog att inse att ingen är värd mera än sig själv så har man kommit en bra bit på vägen i livet .

Vi kanske måste inse att vi bara har en viss tid på jorden som inte kommer igen.

Var dag har sin tid..

Var rädd om dig.

// D