Sitter med ett spel som jag spelade då ungdomens tid var. Alltså på den tiden då det inte fanns några bekymmer. Räkningarnas tid var inte kommen och inte heller ansvarets ådra.
Kom ihåg då jag tröstlöst satt och spelade detta tv-spel timme efter timme. På bordet framför mig stod en kastrull med makaroner, och däruti en stor sked. Mitt liv, min ungdom , mitt liv.
Hur många gånger jag varvat detta spel är en gåta, och det var en lycklig stund varenda gång.

Men nu 32 år gammal sitter jag där igen. Dock utan kastrull men med ett liv därutöver.
Hade glömt bort detta spel under många långa år, tills då häromdagen då jag snubblade över det i djungeln som dom kallar internet.
Mario Bros. Detta djuvliga spel. Alla fusk sitter där dom satt för så många år sedan .
Inget har förändrats. Förutom då att spelhelvetet är tokomöjligt att klara.

Är detta ett tecken på ålderdom eller dumhet? Det som var så enkelt då är så svårt nu.
Samma spel men ändå inte. Fingrarna brinner inte nu som förr.

Skam den som ger sig...

Här kommer jag.....................................

// D