Känner mig tvungen att skriva av mig om min bästaste bästa vän Andräjs.
Han har träffat sin livs stora kärlek. Varje gång vi ses har han alltid något nytt gulligt och fluffigt rosa att säga om henne.
Och bråttom har han,bråttom att komma hem så att han kan ringa henne endast för att höra hennes röst i luren.
Jag kommer själv ihåg hur det var i början när jag träffade honan i mitt liv. Jag slutade att fungera helt enkelt. Jag vaknade på morgonen och ägnade henne en tanke och åt frukost med henne på näthinnan.
Sedan åkkte jag till jobbet i ett lyckorus med henne i sinnet.
När jag kom hem ringde jag henne och levde på ruset tills nästa dag då jag var tillbaka på ruta ett igen.
Kärleken är en lömsk men härlig tingest som jag önskar att alla får råka ut för på ett eller ett annat sätt.
När hon sedan flyttade in i mitt hus här på landet så var och är lyckan total. Varje sekund med henne är en vinstlott.

Nyförälskelsen slår hårdare än något annat och om jag fick frågan nu om jag skulle vilja ha det som det var i början i vårt förhållande så kan jag bara säga att efter snart fyra år tillsammans med henne så känns det likadant nu som då när jag ser henne..

Det pirrar i kroppen varje gång jag vaknar bredvid henne och varje gång jag hör hennes röst..

Så dagens ros går till Honan och dagens grattis går till Andräjs som är fullständigt förvirrad av kärleksruset till sin tjej i skåneland.

Leve det rosa ruset ,,,hipp hipp